Så på förra mötet bestämdes också att vi ska få IVF!
Vår läkare på infertilitetskliniken skulle skicka den direkt.
Det är sju månaders väntetid just nu så det dröjer ju till våren, men ändå! Det ska bli både spännande och antagligen väldigt jobbigt. Läste idag om 2 par som särat på sig under IVF-tiden och det är bara kolla på vilken dokumentär som helst för att se att IVF sliter både psykiskt och psykiskt. Jag tror vi klarar det dock.
Vi pratade om detta längre jag och min partner. Dels så känns det konstigt att vara påväg mot IVF. Det är ju bara för "de där som inte kan få barn". Vi har lixom inte riktigt förstått att vi tillhör den gruppen. När jag var yngre hängde jag ofta på Familjeliv. Där finns en kategori som heter "svårt att få barn" och jag förstod inga förkortningar eller uttryck som det skrevs om där, hade ingen aning om olika sprutor, sprayer eller hormoner, vilka steg i utredningen man genomgått osv. Men jag kikade in där igår och förstod nästan allt. Vad konstigt det är. Hur vår situation ändrats med åren utan att vi märkt det. Alltså IVF (provrörsbefruktning) är ju för de som kämpat i flera år och inte lyckats, hallå inte ska vi ha IVF? Eller vänta nu... Vi har ju försökt flera år... Ja så går tankarna.
Det är också skrämmande.
IVF är lixom slutet på resan. Det finns nästan ingenting efter det här. Adoption då, eller fortsätta punga ut med pengar på egna IVF-försök. Men i grunden finns det inget mer vi kan göra. Tänk hopplösheten när man måste inse att man kanske förblir barnlös resten av livet? Eller när man har skulder på flera hundra tusen för att man lever på hoppet om att få barn. Det gör oss rädda. Om inte det här funkar så funkar inget, lite så. Det finns inget mer efter detta. Det är sista chansen, sista hoppet.
Ja, ja. Det kommer säkert gå bra.
Remiss till IVF skickad!
Allmänt En kommentarSå på förra mötet bestämdes också att vi ska få IVF!
Vår läkare på infertilitetskliniken skulle skicka den direkt.
Det är sju månaders väntetid just nu så det dröjer ju till våren, men ändå! Det ska bli både spännande och antagligen väldigt jobbigt. Läste idag om 2 par som särat på sig under IVF-tiden och det är bara kolla på vilken dokumentär som helst för att se att IVF sliter både psykiskt och psykiskt. Jag tror vi klarar det dock.
Vi pratade om detta längre jag och min partner. Dels så känns det konstigt att vara påväg mot IVF. Det är ju bara för "de där som inte kan få barn". Vi har lixom inte riktigt förstått att vi tillhör den gruppen. När jag var yngre hängde jag ofta på Familjeliv. Där finns en kategori som heter "svårt att få barn" och jag förstod inga förkortningar eller uttryck som det skrevs om där, hade ingen aning om olika sprutor, sprayer eller hormoner, vilka steg i utredningen man genomgått osv. Men jag kikade in där igår och förstod nästan allt. Vad konstigt det är. Hur vår situation ändrats med åren utan att vi märkt det. Alltså IVF (provrörsbefruktning) är ju för de som kämpat i flera år och inte lyckats, hallå inte ska vi ha IVF? Eller vänta nu... Vi har ju försökt flera år... Ja så går tankarna.
Det är också skrämmande.
IVF är lixom slutet på resan. Det finns nästan ingenting efter det här. Adoption då, eller fortsätta punga ut med pengar på egna IVF-försök. Men i grunden finns det inget mer vi kan göra. Tänk hopplösheten när man måste inse att man kanske förblir barnlös resten av livet? Eller när man har skulder på flera hundra tusen för att man lever på hoppet om att få barn. Det gör oss rädda. Om inte det här funkar så funkar inget, lite så. Det finns inget mer efter detta. Det är sista chansen, sista hoppet.
Ja, ja. Det kommer säkert gå bra.